Totalt åtta av de tjugo var medicinare; ett naturligt val vid en tid då privatpraktiserande läkare var ett av få akademikeryrken som var öppna för kvinnor. Fem av de åtta kom också att få sådana karriärer, däribland Hedda Andersson, Sofia Holmgren och Gärda Lidforss. Till dem kan läggas en som efter fortbildning i Stockholm blev tandläkare.

Den andra stora yrkesgruppen bland de första kvinnliga lundaakademikerna var lärarna: sju av de tjugo hade längre eller kortare karriärer inom detta yrke, i många fall vid flickskolor. Vi finner också några som skaffade sig friare yrken som författare respektive översättare samt en språkbegåvning, Dagmar Karlberg, som skötte internationell korrespondens vid ett större företag. Hon sägs ha studerat tjugofem olika språk inklusive baskiska!

Hög social bakgrund

Tittar man på de första lundastudentskornas bakgrund kan man konstatera att de som grupp avvek något från sina samtida genomsnittliga manliga kollegor. Dels var de mer utpräglat lokalt rekryterade – fjorton av dem var med i Skånska nationen – dels kom de från en högre social bakgrund. Medan det bland de manliga studenterna fanns åtskilliga söner till bönder och lägre hantverkare så ståtade de första studentskornas fäder med titlar som ingenjör, kyrkoherde, fabrikör och lasarettsläkare. Ja, inte mindre än fyra av de tjugo hade en professor till far!

Nio förblev ogifta

Även de tidiga studentskornas makar senare i livet hämtades ur motsvarande sociala klass, däribland minst tre professorer. Men man kan också konstatera att minst nio av de tjugo förblev ogifta. I en tid då äktenskapet ofta innebar att en kvinnas förväntades ge upp sin egen yrkeskarriär för hem och barn var detta antagligen i många fall ett medvetet val. Men det fanns också de som bröt mot förväntningarna: den nämnda Gärda Lidforss fortsatte att verka som läkare i decennier efter sitt giftermål med en manlig yrkeskollega.

Fredrik Tersmeden