Kvinnorna och resan till en studentexamen
Inträdesbiljetten till den högre utbildningen var en studentexamen. Män kunde avlägga en sådan vid de högre läroverken, men dessa var inte öppna för kvinnor. Hur gick de blivande kvinnliga studenterna till väga för att lösa det problemet?
Under 1800-talet var frågan om kvinnor och högre utbildning komplicerad. När den obligatoriska folkskolan infördes i Sverige 1842 var det självklart att skolplikten även skulle omfatta flickor. De allra flesta barn gick i skolan i sex år, och folkskolan skulle se till att alla barn fick nödvändiga baskunskaper i läsning, skrivning och räkning.
Likvärdighet eller kontroll av kvinnorna?
Det utbildningsväsende som växte fram under 1800-talet var emellertid uppbyggt på principer kring klass och kön. Det ansågs fullt tillräckligt för den stora massan, det vill säga barn till bönder och arbetare, med de kunskaper som man fick i folkskolan, och att kvinnor skulle få ägna sig åt fortsatta studier var ifrågasatt. Diskussionerna kring hur ett nytt och modernt utbildningssystem skulle se ut i Sverige pågick under en längre tid under 1800-talet. Å ena sida fanns de som lyfte fram den moderna statens krav på likvärdig behandling av både män och kvinnor, å andra sidan ville de mer traditionella krafterna behålla skillnaderna mellan könen. Dessa två positioner var inte enkla att jämka samman. Hur skulle man kunna utbilda kvinnor så att deras ”kvinnlighet fick näring”, men att de samtidigt inte inkräktade på männens område och därmed blev svåra att kontrollera?
Ny studentexamen
År 1864 infördes en ny studentexamen, eller mogenhetsexamen som den också kallades under en period. Endast den som hade avlagt en godkänd studentexamen var behörig att söka till universitetsstudier. Det dröjde ytterligare några år fram till 1870 innan riksdagen beslutade att även kvinnor skulle få samma rätt som män till studentexamen.
Statliga läroverk stängda för kvinnor till 1927
En studentexamen kunde avläggas vid de högre allmänna läroverken (motsvarande statliga gymnasier) som var steget efter folkskolan. Det fanns även ett antal enskilda läroverk som drevs i privat regi. De allmänna läroverken, som var kostnadsfria, var reserverade för män. Utbildningen där skulle i första hand vara till för blivande makthavare, och dessa var inte kvinnor. Från statens sida var man inte särskilt intresserad av att belasta rikets finanser med ökade kostnader för kvinnoutbildning. De kvinnor som efter 1870 ville avlägga en studentexamen fick göra det som så kallade privatister, det fick på egen hand läsa in de ämnen som krävdes, och de fick också själva stå för eventuella kostnader. Först 1927 beslutade riksdagen att öppna de statliga läroverken även för kvinnor.
Privata flickskolor fyllde tomrum
Som ett svar på statsmaktens svala intresse för kvinnoutbildning växte under 1800-talet ett antal helt eller delvis privata flickskolor fram. I flera fall blev dessa även plantskolor där kvinnopolitiska idéer fick stor spridning. År 1870 fanns det över hundra privata flickskolor i Sverige, många av dem drevs av kvinnor. Ett exempel var Wallinska flickskolan i Stockholm som hade startat redan 1831. Wallinska följdes av bland annat Ateneum för flickor, Lyceum för flickor och Åhlinska skolan, samtliga belägna i Stockholm.
Läs mer om flickskolor i Lund.
Elsa Trolle Önnerfors
För vidare läsning:
Ingela Schånberg: De dubbla budskapen: kvinnors bildning och utbildning i Sverige under 1800- och 1900-talen, Lund 2004