Det korta svaret är nej, i alla fall om man talar om statliga tjänster. Att som kvinna bedriva egen verksamhet eller ta anställning hos en privat arbetsgivare innebar inga större problem. Men många av universitetsutbildningarna ledde vanligtvis fram till en anställning och yrkeskarriär inom statens olika verksamheter. Men för de kvinnor som i slutet av 1800-talet stod med en akademisk examen i handen uppenbarade sig ett tämligen oöverstigligt problem när det gällde arbete inom staten, nämligen § 28 i regeringsformen från 1809.

Stängt för statliga tjänster på högre nivå

Paragrafen stadgade att det var bara infödda svenska män som hade rätt att ha den typ av statliga tjänster som utfärdades genom en kunglig fullmakt. Det gällde bland annat tjänster som domare, ämbetsman, universitetslärare och sjukhusläkare. Syftet med bestämmelsen hade varit att hindra utländska medborgare från att få viktiga befattningar i Sverige, men lagen stoppade nu också kvinnor från att komma in på den statliga arbetsmarknaden. Detta ledde till en moment 22-situation: kvinnor fick rätt till högre utbildning, men fick inte rätt att söka de tjänster som utbildningarna ledde fram till.

Vissa lägre statliga befattningar hade öppnat för kvinnor under andra hälften av 1800-talet. Det gällde bland annat tjänster inom post- och telegrafverken och järnvägen. Det var inte heller några problem för kvinnor att arbeta som folkskollärare, tandläkare eller sjukgymnaster.

Oro för att kvinnor skulle ”roffa åt sig” tjänster

Men det var värre med de statliga tjänsterna på högre nivå. I början av 1900-talet började man i riksdagen diskutera en lagändring som skulle öppna upp för kvinnor att få söka den här typen av tjänster. Men de arbetsplatser som skulle komma att beröras av en lagändring var inte lika positiva som vissa av riksdagsledamöterna. I Uppsala och Lund oroade man sig över att universiteten skulle översvämmas av kvinnor om tjänstehindren togs bort. På andra håll var man rädd för att kvinnorna skulle ”roffa åt sig” de tjänster som man ansåg att männen, familjeförsörjarna, i första hand borde vara berättigade till.

Viss uppmjukning av lagen

Riksdagen lyckades till slut, med knapp majoritet, få till en lagändring. År 1909 beslutades att regeringsformen skulle ”mjukas upp”. Ingenting ändrades i själva lagtexten utan i stället gjordes ett tillägg över vilka fullmaktstjänster som skulle öppnas för kvinnor.

I beslutet stod emellertid inget om hur detta skulle tillämpas i praktiken, det överlämnades åt en kommitté att reda ut. Kommittén kom med sitt utlåtande 1911 som slog fast att kvinnor eller änkor (men alltså inte gifta kvinnor) fick tillträde att söka vissa högre befattningar i staten, men långt ifrån alla. Många tjänster skulle inte heller i fortsättningen få sökas av kvinnor, listan över undantag var lång och omfattade bland annat chefsposter samt tjänster som krävde fysisk styrka eller uthållighet. I praktiken var ingen större skillnad efter lagändringen än före. Vid samma tid beslutades dessutom att kvinnans lön skulle vara 80 % av mannens. Det motiverades bland annat med att kvinnan i de flesta fall inte var den som försörjde familjen.

Flera år av utredningar

Under 1910-talet fortsatte försöken att öppna upp den statliga arbetsmarknaden för kvinnor. År 1919 tillsattes Behörighetskommittén, en statlig utredning som skulle granska de kvarvarande tjänstehindren i regeringsformen och kvinnors behörighet till statliga tjänster. Ordförande i kommittén blev Emilia Broomé (1886–1925).

Nu följde flera år av utredningar, remisser och riksdagsdebatter. Motståndarna till en lagändring lyfte gärna fram kvinnans fysiska och psykiska förutsättningar inte passade för krävande intellektuellt arbete. Kvinnans ”naturliga arbetsfält som maka och moder” riskerades också. Förespråkarna hänvisade å andra sidan till det principiella rättvisekravet. Kvinnor och män måste likställas fullt ut i ett modernt samhälle: kompetens måste gå före kön. Dessutom skulle staten vinna på att antalet kandidater till olika tjänster fördubblades i ett slag. Beträffande statliga chefsbefattningar påpekade Emilia Bromée träffande att: ”[d]et är sant, att de flesta kvinnor icke äga förutsättningar för att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men detta gäller helt visst också flertalet män.”

Behörighetslagen 1925

Till slut kunde den så kallade behörighetslagen antas 1923. Lagen innebar att kvinnor likställdes med män i fråga om behörighet att inneha statstjänst, men återigen med vissa undantag. Det gällde bland annat tjänster som kunde kräva utövande av våld (exempelvis inom försvaret och polisen) samt präst- och högre domartjänster. De sistnämnda hade kanske varit den kanske mest omstridda punkten i lagförslaget. Behörighetslagen trädde i kraft 1925 efter det att avlöningssystemet för manliga och kvinnliga tjänstemän hade omarbetats.

Särbestämmelser för kvinnor togs bort

I början av 1940-talet gjordes en översyn av behörighetslagen vilket fick till följd att den avskaffades 1945. Under de tjugotal år som hade gått sedan lagen antogs hade den allmänna opinionen ändrats och blivit mindre fördomsfull mot yrkesverksamma kvinnor. Behörighetslagen hade spelat ut sin roll. Fyra år senare 1949 ändrades till slut regeringsformen så att uttrycket ”infödda svenska män” byttes ut mot ”svenska medborgare”. Alla särbestämmelser för kvinnor togs därmed bort (med undantag av prästtjänsterna, det dröjde fram till 1958), och en gång för alla fastslogs likställigheten mellan könen vad gällde behörighet till statliga tjänster.

Elsa Trolle Önnerfors

För vidare läsning

• Förbjuden frukt på kunskapens träd. Kvinnliga akademiker under 100 år, Malmö 2004
• Gärde Widemar, Ingrid: Hatt och huva: hur stat och kommun tillämpa behörighetslagens principer, Stockholm 1945
• Rönnholm, Tord: Kunskapens kvinnor. Sekelskiftets studentskor i mötet med den manliga universitetsvärlden, Umeå 1999.
• Markusson Winkvist, Hanna: Som isolerade öar. De lagerkransade kvinnorna och akademin under 1900-talets första hälft, Eslöv 2003
• Wieselgren, Greta: Den höga tröskeln. Kampen för kvinnans rätt till ämbete, Lund 1969
• Emilia Augusta Clementina Broomé, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Marie Steinrud)